På väg uppåt

Hon gjorde succéfilm långt innan hon sökte till scenskolan och spås bli Sveriges nästa skådespelarstjärna. Men själv tar Aliette Opheim framgången med ro och syns varken på kändisfester eller facebook.  

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Per Wahlberg

Med lockar av löshår och diamantprydda naglar kliver hon in i salen. Överallt sitter klungor av förväntansfulla unga med skådespelardrömmar som också de ska söka till scenskolan denna dag. De flesta är redan vänner med varandra från förberedande utbildningar. Aliette Opheim fingrar på nummerlappen på magen, tänker att det nästan känns som en Idolaudition. Hon är nervös, livrädd att misslyckas och känner sig lite utanför, lite som en outsider med sina plastnaglar i den homogent kulturkonservativa teatervärlden. Men hon är helt övertygad om att det är nu eller aldrig. Och så blir hon antagen.

Det har inte alltid varit självklart för Aliette Opheim att hon skulle bli skådespelare, trots att hon blev känd redan som 18-åring för huvudrollen i ungdomsfilmen Sandor slash Ida. Där spelade hon den ganska kaxiga och tuffa partytjejen Ida, inte helt olik henne själv på den tiden. Aliette växte upp i Täby, en Stockholmsförort hon upplevde som slätstruken, och beskriver högstadieåren som ”fruktansvärda”.
– Vi var ett tjejgäng som var riktiga kickers, med buffaloskor och allt, och vi var nog inte helt bra för varandra, säger hon.
Vi träffas på ett fik på Vasagatan en sen eftermiddag ALh mnen. andra och Bahar Pars Tborsta håret. Här är hon som liten på kalas med dockan Caroline i famnen. andra och Bahar Pars Toch Aliette kommer i leopardbyxor och grå hoodie direkt från dagens repetitioner på scenskolan.
– Jag var rätt kaxig på högstadiet, men osäker inuti och förstod ingenting när de andra höll på med sex och sånt. Jag kände mig skitliten. Men jag kunde vara ganska elak också, och det kan jag få ångest över nu när jag tänker på det.

Inför nionde klass beslutade Aliettes lärare att splittra gänget hon umgicks i och mamma Rigmor satte sin dotter i en mindre skola. Där hade eleverna innetofflor och gulliga nyckelringar och hennes buffaloskor bannlystes.
– Mamma satte på mig en skjorta första dagen och, jag skojar inte nu, en pennkjol. Och så gjorde hon flätor i mitt hår. Jag ville ju slå ihjäl henne såklart, men å andra sidan var hon klok för jag pluggade jag upp mina betyg ganska bra det året. Det får man ge henne, säger Aliette och skrattar.
Idag beskriver hon sin mamma som sin främsta coach i livet, någon som alltid stöttar, peppar och kommer med goda råd. Den rollen har modern haft ända sedan Aliette drömde sig bort från Täby efter högstadiet. Hon började på Fryshuset i Stockholm, en verksamhet för kreativa unga som hamnat i utanförskap eller inte lyckats så bra studiemässigt. Där träffade hon många av dem som idag är hennes bästa vänner.
– Att ta mig ifrån Täby och den här medelklassen jag är uppvuxen i gav mig verkligen perspektiv på livet. Det var skitbra. Till Fryshuset kom folk från alla delar av stan och det var otroligt givande för mig att umgås med dem, säger hon.
Bland vännerna där fanns en rad personer som liksom Aliette lyckats väl i kultursvängen under de senaste åren: Linda Pira, Lykke-Li, Naomi Pilgrim och Sebbe Stakset är bara några av dem.

Aliette tror att det är bra att det fick gå lite tid innan hon sökte till scenskolan, att hon är 28 år idag och inte 18. Medan klasskompisarna skaffat sig teatererfarenhet genom studieförberedande kurser har hon själv samlat livserfarenhet hon inte skulle vilja vara utan.
– Som 18-19-åring hade jag nog inte förvaltat utbildningen på rätt sätt. Idag är jag redo att kämpa och slita. Jag beundrar teaterskådespelare och vill lära mig allt om scenkonst, det är något helt annat än film, säger hon.
Aliette tror också att scenskolan format henne som person. Hon har blivit mer självsäker och efter flera år av refuseringar och nej-svar efter provspelningar har svaren plötsligt förvandlats till ett flow av ja, ja, ja.
samlat livserfarenhet. derar där re förvaltat studierna på et vara utan. erkurser har hon själv samlat livserfarenhet. derar därTrots den gamla regeln om att man inte får jobba samtidigt som man studerar på Högskolan för scen och musik, som scenskolan officiellt heter, är Aliette aktuell med två stora tv-produktioner i vår. Dels det mörka Göteborgsdramat Ettor och nollor som sänds i två delar, dels dramaserien Tjockare än vatten som är SVT:s långkörare våren 2014.
Ettor och nollor regisseras av Johan Renck, kanske mer känd som Stakka Bo, som nyligen bland annat gästregisserat avsnitt av de amerikanska serierna Breaking bad och The walking dead. Jag berättar för Aliette att jag läst ett reportage från inspelningarna av Ettor och Nollor i en annan tidning, där reportern beskriver hur Renck ropar att hon måste ”ta på kuken som om hon menar allvar”. Aliette skrattar åt minnet och tar sig för pannan.  
– Ja gud, det var verkligen så. Det var en scen där jag skulle förföra Måns Herngren och jag var liksom lite rädd att krossa honom. Till slut fick han visa mig hur hårt jag kunde grabba tag. Det uppstår ju ganska roliga situationer under filminspelningar när man tänker på det i efterhand, men där och då är sådana scener som vilka som helst.
Aliette har inga problem med nakenhet på film, men hon tycker att nakenscenerna ofta missbrukas i filmer.

– Behöver jag klä av mig för handlingens skull är det fine. Men sexscener är ofta trista och nakenheten sällan relevant. Därför kringgår jag den gärna om jag kan. Det är väl del av kvinnokampen på något sätt, säger hon.
En annan del av kvinnokampen är att tacka nej till provspelningar där hon blir ombedd att spela roller som ”någons flickvän”, vilket retar henne minst lika mycket.  
– Jag spelar gärna en biroll men det måste ju för helvete finnas en karaktärsbeskrivning för rollen. Egenskaper som når djupare än att den som ska gestaltas är snygg. 
Vi pratar länge om utseendets betydelse i skådespelaryrket. Aliette tänker en del på det, på att det finns ett bäst före-datum för skådespelare. Speciellt för kvinnor som gör film. Utseendet spelar förstås roll för karaktärerna, men ofta avgör de yttre attributen också hur andra ser på skådespelarna och på det de gör. Aliette själv hamnar ofta i snygg tjej-facket.

På internetforumet Flashback finns en tråd om henne som bara avhandlar hennes utseende, och på Wikipedia står det felaktigt att hon jobbar som fotomodell.
– Branschen är fixerad vid detta och som kvinna blir man bedömd väldigt ofta. Jag själv hamnar också i fällan att jag vill vara snygg. Men när jag bemöter män under inspelningar försöker jag att avsexualisera mig så mycket som möjligt. Det är ett hemligt vapen som fungerar ganska bra.

Hela sommaren umgicks Aliette med manliga kollegor under inspelningarna av Tjockare än vatten, men hon tyckte aldrig att hon behandlades annorlunda jämfört med dem på grund av sitt kön eller utseende. En sådan särbehandling har hon däremot upplevt på scenskolan, av en äldre pedagog som kom dit och gästundervisade.
– Det var en finsk kvinna, säkert över 80 år, som svor och var helt galen. Jag tyckte att hon var svinhärlig. Men hon skapade sig en bild av mig från första stund och vägrade ändra på den.
Gång på gång stod Aliette på scen och fick svidande kritik av pedagogen, utan konstruktiva råd. Hon upplevde att kvinnan jobbade aktivt med de andra eleverna, hyllade dem och hjälpte dem framåt. Själv blev hon ignorerad och förstod inte varför.
– Det kändes som mobbning på något weird sätt. En dag stod jag ensam på scen efter att ha läst en dikt, och då sa kvinnan såhär till hela klassen: ’se så vacker hon är till skillnad från oss andra dödliga’. Jag frågade vad hon egentligen menade och fick svaret att vackra människor aldrig får kritik. Hon retade sig uppenbarligen på mig utan att veta något om mig, säger Aliette.
Hon fick stöd från klasskompisarna, men lärde sig att dömande blickar också kan komma från kvinnligt håll. Aliette tycker att det är bra att feminism diskuteras flitigt bland studenterna på scenskolan, men också att många pratar om feminismen på ett likriktat sätt eftersom de ”precis lärt sig något om genus”.
– Jag blir tokig på nyfeministerna ibland, de som inte upplevt något själva utan bara rabblar vad de hört att man ska säga. Jag har träffat på prostituerade som är mer feminister än dem.

Hon beskriver sitt eget kompisgäng från åren på Fryshuset som ett starkt systerskap, med hård jargong där alla armbågat sig fram för att höras och synas. Aliette tycker att hennes bakgrund och erfarenheter gett henne perspektiv som traditionellt saknats i teatervärlden.
– Vi ska gestalta alla slags människor på scen och film och för att göra det på ett trovärdigt sätt måste man våga utsätta sig för livet. Jag känner ibland att alla i min generation är rädda för smuts. Kanske rädda över lag.
Hon tycker att det är problematiskt att scenskolan är elitistisk, intellektuell och bara passar ett snävt urval av befolkningen. Eller rättare sagt att bara ett snävt urval av människor känner sig manade att söka.
– Det är medelklass, den är vit och jävligt homogen. Därifrån kommer ju jag också, men jag tror att jag har åtminstone en del erfarenheter med mig som kan bidra till nya perspektiv på skolan.

Aliette är glad att hon inte haft så bråttom. I många år visste hon inte riktigt vad hon ville göra i livet och kände sig trevande fram.
– Jag har nog varit lite kicksökande på olika sätt. Lite flackig, inte vetat min plats. Det gjorde mig självdestruktiv. Det var inte så att jag skadade mig själv men jag hade ett ganska långdraget destruktivt beteende där jag inte lät mig själv göra det jag ville. Jag hängde till exempel upp onödigt mycket tid på dåliga relationer, berättar hon.
Idag pendlar hon mellan studentettan på Hisingen och sambon i Stockholm. Att hon till slut sökte till scenskolan var en stor sak, ett tydligt vägskäl. Det kändes som sista chansen, som att hon skulle ångra sig om hon aldrig prövade. I ja-skålen låg drömmen om en skådespelarkarriär och i nej-skålen en tung rädsla för att misslyckas. Att hon hade många vänner inom kultursfären gjorde det extra jobbigt att låta sig granskas och riskera att inte duga. Men trots att det tog ett par år att våga söka ser hon fördelar i att beslutet fick växa fram långsamt.
– Livet gav mig en extremt bra teaterskola i mina unga vuxna år och jag har träffat på många galna karaktärer som jag stoppat i min lilla inspirations-bank i minnet. Dem kommer jag ha användning för under hela mitt kommande yrkesliv. Det tror jag är minst lika bra som att vara skolad på Skara skolscen.
 

Publicerad i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar


FAKTA

Namn: Aliette Chrissi Opheim
Ålder: 28 år
Familj: Sambo i Stockholm. Mamma Rigmor, pappa Pelle, lillebror Asse och tre halvsyskon, samt farmor Anita och farfar Magnus som är ”extraföräldrar” i Göteborg.
Bor: Pendlar mellan en liten etta på Hisingen och lägenheten hon delar med sin sambo i Stockholm.
Aktuell: Medverkar i två SVT-produktioner som har premiär i vår: Ettor och Nollor och Tjockare än vatten.    
 

ENKÄTEN

Det förändrade mitt liv.
Det var när jag fick min lillebror. Han var gatubarn i Etiopien och kom hit som åttaåring, idag är han 20 år. Han förändrade mig helt och hållet, gav mig perspektiv på tillvaron. Asse är min största idol, förebild och klippa. Den coolaste jag vet.

Vart reser du helst?
Jag har inte rest så mycket alls så det finns många ställen. Något jag drömt om är att åka och titta på späckhuggare i Norge. Jag var helt besatt av det som liten, så den resan är jag skyldig den lilla flickan att göra någon gång.

Vad lyssnar du på?
Jag har väldigt bra musiksmak faktiskt. Musikintresset har jag fått från pappa, som gett mig hela den gamla smutsiga New York-rocken från 1960- och 1970-talen, med Velvet och så vidare. Och så lyssnar jag mycket på punk, det har min kille inspirerat mig till. Men min all time favourite är Olle Ljungström, jag har aldrig missat en konsert. Han är min ängel i livet, min kärlek.

Vad läser du?
Jag läser alldeles för lite nu, jag hinner aldrig, men egentligen älskar jag böcker. Den senaste bok jag läste var Slutstation rättspsyk.

Bästa rådet du fått?
”Gör det du inte borde göra”. Man har byggt upp så många spår i hjärnan över hur saker ska vara, men om man gör tvärtom hittar man liksom nya grejer. Det tror jag är bra.

Dygnets bästa timme?
Antingen riktigt tidig morgon eller sen natt. Det är under sena nätter som jag kommer på alla coola idéer och skriver ner dem. Men jag gillar morgnarna också eftersom jag nyss har börjat med en härlig morgonstretch.


Aliette om...

...INTEGRITET
Jag har aldrig velat göra press som inte har med mitt yrkesliv att göra. Branschen förväntar sig att man ska ställa upp i massa sammanhang och det är extremt lätt att bli känd om man vill det. Men jag tycker att man ska vara selektiv. Jag är ganska folkskygg och har svårt att gå ut på klubb, vill hellre sitta med folk jag känner och dricka vin.

...BEKRÄFTELSEBEHOV
Alla i skådespelaryrket gillar att stå i centrum och har ett stort behov av bekräftelse från omgivningen, tror jag. Samtidigt vill man ju inte veta av den där lilla narcissisten man har inom sig. Jag blir nästan generad av att bara prata om den.

...SKRIVARDRÖMMAR
Jag har skrivit i hela mitt liv och någon gång vill jag ge ut en diktsamling. Just nu skriver jag på ett långfilmsmanus tillsammans med två kollegor, Nanna Blondell och Bahar Pars. Vi jobbar hårt med projektet och framtidsplanen är att vår bebis en dag ska bli film!



Läs fler texter › ›