HAUSSWOLFFSK TON

Det började med intima spelningar på småscener i Göteborg innan en konsert på Way Out West blev språngbrädan ut i världen. Anna von Hausswolff hyllas som underbarn för sin uttrycksfulla musik, känner stor passion för kyrkorglar och har fått ett av karriärens bästa råd från en mumie.

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

Det är Halloween 2010. Anna von Hausswolff befinner sig på en fest när en mumie med blod rinnande från ögat kliver fram till henne med bestämda steg.
– Är det du som är Anna von Hausswolff?
– Ja.
– Bra. Jag tycker att du borde spela kyrkorgel.
– Okej.
– Om du någon gång vill göra det, ring mig.

En liten papperslapp med ett telefonnummer trycks i Annas hand. Hon har just släppt sitt debutalbum Singing from the grave, aldrig funderat på att spela orgel och just i den här stunden vet hon ingenting om hur rätt mumien kommer att få. Hur kyrkorglar flera år senare kommer att smyga sig in i hennes liv och få en avgörande roll för soundet på skiva nummer två.

Vi träffas i Köpenhamn en torsdag då det är soligt och regnar på samma gång. Anna har just hämtat sin cykel på verkstaden, hon behöver den varje dag i denna bekvämt platta huvudstad som är hennes nya hem. Det var egentligen inte meningen att hon skulle flytta hit den där sommaren för tre år sedan. Hon kom bara över för att hälsa på sin syster, och för att varva ner, sliten efter arbetet med debutplattan och två års hektiska studier på Chalmers arkitektprogram.
– Jag hade en ryggsäck med två t-shirtar och två par trosor. Hängde hos min syster några dagar. Det var så skönt att när skolan skulle börja igen därhemma åkte jag bara inte tillbaka. Jag köpte en tandborste och stannade, berättar hon medan vi promenerar genom stan.

Tandborsten fick sällskap av nya kläder och sedan dess har Köpenhamn varit hemma. Hon köpte nya skivor eftersom de gamla var kvar i Göteborg och fick upp ögonen för drone metal, en minimalistisk avskalad form av metalmusik. Arkitektlinjen ersattes med konststudier vid Kungliga konstakademin och Anna har fortsatt att kombinera studierna med musikskapande. När vi ses har hon nyss kommit hem från en månadslång Europaturné för sitt senaste album: Ceremony. Det är där orglarna fått ta plats.

Eftersom även pianot var kvar i Göteborg började hon spela synt, och på den fanns ett orgelljud som gick bra ihop med hennes nya musikaliska intressen. Anna började drömma om att kunna spela på en riktig kyrkorgel.
– Jag insåg att det här var ett instrument som kunde hjälpa mig att förnya mitt sound utan att tappa bort mig själv, jag visste bara inte hur jag skulle göra. Den kyrkliga världen kan vara så stängd och jag kände mig nästan ovärdig en kyrkorgel. Men så kom jag att tänka på den där lappen jag fått av mumien, säger hon.

Mumien var orgelmakaren Hans Bäcklund. Anna ringde upp honom från Köpenhamn och han kom att lära henne allt hon behövde veta. Stenhårt teoretiskt plugg ledde till att orgelljuden på Ceremony-skivan kunde spelas in i Annedalskyrkan bara några dagar efter att Anna för första gången i livet satt sig vid en kyrkorgels pedaler.

Musiken hon skapar är dramatisk, mäktig och stundtals nästan skrämmande. Rösten full av oväntade skiftningar med ett register från pur pop till mörka mässor, som DN skrev i sin nominering till Årets kulturpris tidigare i år. Många av låtarna på den nya skivan handlar just om mörka ämnen, om döden och begravningar.

– Att spela musik är mitt sätt att dela med mig, där kan jag kanalisera ut bestar, monster och energier som inte får plats i mitt vardagliga liv. Känslor kan vara så irrationella och svåra att sätta ord på. Då är det skönt att uttrycka sig genom musik. Det är ett sätt att hantera vardagen antar jag, säger Anna och får just in en tallrik marockansk mat. 
Vi har satt oss på ett färgglatt fik där hon bara varit en gång tidigare, när hennes mamma var och hälsade på. Flera personer runt oss dricker öl, vi är ju trots allt i Danmark, men när Anna är inne i en period med mycket spelningar dricker hon ingen alkohol alls. Hon måste vara rädd om sin röst eftersom hennes sångstil är så krävande.

Två av låtarna på skivan, Epitaph of Theodor och Epitaph of Daniel, växte fram ur ett konstprojekt där Anna bad sina vänner beskriva hur de föreställer sig sina begravningar och sina framtida begravningsplatser. Hon var nyfiken på hur de uppfattade sin slutgiltiga viloplats, där kroppen och hjärtat ska bo.

En av vännerna skickade ett foto, någon annan författade en dikt och en tredje skrev ett detaljerat brev. Alla intryck blev inspiration till skisser över de fiktiva gravarna, som Anna sedan komponerade nya låtar till. Idén att skriva musik på detta sätt hade hon fått när hon tillbringat en tid med samer i norra Sverige. De berättade att jojken fungerar som metafor för platser i naturen, ordlösa melodier som ramar in hur något ser ut eller beter sig. Platser som beskrivs i ljud.

Platser i olika former har alltid varit viktiga för Annas musik. Även de rent fysiska. Sedan hon slog igenom 2009 efter en hyllad spelning i Annedalskyrkan under Way Out West har hon försökt anpassa sina konserter efter lokalerna. Hittills har hon avverkat kyrkor, klubbscener och till och med en boulehall. Första gången jag såg henne live var på en spelning i Berlin några veckor före intervjun. Jag satt i en röd sammetsfåtölj i publiken på teatern Volksbühne, ett tjusigt ställe med finkulturell framtoning. Senast hon spelade i staden var det på den omtalat hårda technoklubben Berghain. Hela turnén har präglats av sådana motsatsförhållanden – Anna von Hausswolff har spelat på teatrar och klubbar, konsertsalar och tält. På en hårdrocksfestival och på jazztillställningar.
Hon tror att publiken egentligen inte skiljer sig så mycket åt mellan ställena, men att platserna i sig påverkar hur människorna – och hon själv – beter sig.
– Hur publiken agerar spelar jättestor roll, jag speglar mig själv i den. Ju mer respons, desto mer adrenalin. Jag ger allt och är helt slut efteråt, säger hon.

Anna är väldigt uttrycksfull på scen, sjunger med hela kroppen. Backdropen som är en svartvit film av månen och en skog sätter en suggestiv stämning och jag hör någon i publiken säga att hennes spelningar upplevs med många sinnen, inte bara hörseln. Just så känns det. Hennes blonda hårsvall flyger omkring på scen och i lugnare partier börjar jag undra om hon ibland gömmer sig lite bakom den långa luggen.
– Ja, det gör jag nog. Jag har kommit på att det är väldigt viktigt att jag kan gå in i mig själv också och inte behöver vara expressiv hela tiden. Det ger mer utrymme för musiken.

Anna växte upp i 1980-talets Haga i Göteborg, som yngsta dottern till ljudkonstnären Carl Mikael von Hausswolff och psykologen Evalena Wassberg von Hausswolff.
– Postnumret var väldigt viktigt då minns jag, fyrahundratretton. Hagabarnen tillhörde Masthuggscrewet och det var vi mot Majorna. 413 mot 414, säger hon och ler åt minnet.
Musiken fanns med från början, men inte som en stor framtidsdröm. Mer som ett självklart inslag i livet. Anna spelade blockflöjt och piano och sjöng i kör. I skolan umgicks hon mer med systerns vänner än med sina egna klasskompisar.

– Jag connectade inte riktigt med någon i min umgängeskrets, det var mycket skitsnack och alla bytte bästisar hela tiden. Jag hade ingen jättenära vän. Det var först när jag började på musiklinjen på Hvitfeldska gymnasiet som jag förstod hur det är att vara bekväm i sig själv och klicka med andra människor. Så allt det där kom egentligen ganska sent för mig, säger hon.

I dag är bandmedlemmarna viktiga personer i hennes liv. De har varit med hela vägen, några ända sedan gymnasietiden, och även om Anna skriver all musik är det tack vare samarbetet med dem som musiken låter som den gör.
– Det är jätteinspirerande att se hur de tolkar mina instruktioner, vägen blir aldrig endimensionell när man är flera. Jag är beroende av bandet på scenen också, av deras närvaro och energi. All dynamisk utveckling sker genom kommunikationen mellan oss, säger hon.
På scen står de därför i en något otraditionell uppställning, i en halvcirkel med Anna vid ena sidan. Då får de lätt ögonkontakt.
– Ofta när man som kvinnlig singer-songwriter spelar under sitt eget namn förväntas man fronta hela tiden, men jag vill inte göra det. Jag vill inte stå i fokus.

För Anna har det alltid varit självklart att skilja på konsten och konstnären. Separera artisten Anna von Hausswolff från privatpersonen Anna, även om de två förstås flyter ihop ibland. Som i intervjuer. Anna vill ha stort inflytande över vad som publiceras om henne och det är lätt att uppfatta henne som oerhört mån om att kunna kontrollera vad hon delar med sig av offentligt. Hon säger att hon inte bryr sig om hur uppmärksammad hon blir i medier, men definitivt om hur hon uppmärksammas. Alltså vilken bild av henne som förmedlas.
– Kändisskapet i sig är inte intressant, men min konst och hur den färdas genom publiciteten är det. Där är jag väldigt noggrann, säger hon.

Med tanke på det blev många förvånade i början av året när Anna poserade på bild i Dagens Nyheter iklädd en Burzum-t-shirt. Det norska black metal-bandets frontman är dömd för mord och känd för rasistiska åsikter, och kritikstormen i kulturspalter och sociala medier lät inte vänta på sig.
– Det blåste upp till en tidsödande och intetsägande diskussion, så urvattnad den bara kan bli, säger Anna.
För henne är förklaringen enkel: Hon skiljer på personen och verket. Så som hon alltid gjort. Men samtidigt blev hon medveten om att många andra inte gör det.
– Jag är mån om att vara ärlig och öppen i presentationen av mig själv, och jag är ett stort fan av projektet Burzum. Det är en del av mig. Men i den här öppenheten man vill ha i gestaltningen av sin person öppnar man också upp för missförstånd och feltolkningar. I detta fall misstolkades jag som nazist- och fascistsympatisör, vilket är en total motsats till vem jag är. Det är politik jag avskyr.

Kanske finns där ändå en liten vilja att provocera, testa gränser, resonerar hon. Anna beskriver också en släng av Tourettes som gör att hon ibland plötsligt bara måste göra något för att se vad som händer.
– Jag är inte ute efter att provocera i min konst, men i alla texter och uttalanden kan jag feltolkas. Därför försöker jag att inte bry mig alltför mycket om folks åsikter. Kanske är det det som blir provokativt, att jag vägrar att polera eller retuschera mig själv för media, säger hon, och tillägger att tröjan i DN bara är en ”liten bråkdel” av den politiskt inkorrekta konst som intresserar henne.

Kanske kommer en del av intresset för konst och experiment från hennes morfar, uppfinnaren och illustratören Yngve Wassberg. Förutom att konstruera en cykel helt i trä och en roddbåt som glider åt fel håll var han också stolt upphovsman till en korvmaskin som för en femkrona skulle föra korvarna samman med bröden på Linköpings tågstation en gång i tiden.
– Idén gick i stöpet eftersom maskinen tyvärr luktade ganska illa, säger Anna och gapskrattar.

Det gör hon ofta, skrattar alltså, och jag kommer på mig själv med att bli lite förvånad. Den allvarliga framtoningen i musiken har gjort att jag innan vi träffas förväntat mig att hon ska vara lite svår, komplicerad. Kanske till och med pretentiös. Det är hon inte. Hon är glad, öppen och har en stor portion humor av det slag man inte väntar sig av en person som skriver om döden.
– Det måste alltid finnas utrymme för lite humor i livet. Det är jätteviktigt. Förra gången jag skulle fotograferas för GP ville jag ha på mig ett sådant där förkläde med en naken rumpa på. Det var roligt. Sådana där små inslag uppskattar jag, säger hon.

Förutom experimentlustan tror Anna att hon också ärvt sin morfars sinne – eller frånvaro därav – för affärer. Hon har hört att han var inblandad i utvecklandet av Alfapet och sedan sålde rättigheterna för en krona.
– I alla fall hävdade han själv detta. Tänk alltså! Men jag är likadan. Morfar gick till hundra procent in i sina projekt på vinst och förlust och det gör jag också. Ibland har jag totalmisslyckats så som han gjorde med korvmaskinen, men upplevelsen av ett misslyckande är ju inte mindre värd än någon annan. Man lär sig något av alla sina satsningar.

Publicerad i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar.



Läs fler texter › ›