Äventyraren

Hon har dykt till 130 meters djup på ett andetag, stått på toppen av Mount Everest, simmat med en valhaj och drömmer om att korsa Antarktis på skidor. Annelie Pompe är en av få svenskar som kan leva på sina drömmars äventyr.

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Stefan Edetoft

I en blå sovsäck, tätt ihopkrupen intill tre av sina kollegor i expeditionen ligger hon i det lutande tältet på 8300 meters höjd. Det är 50 minusgrader utanför och vit rök kommer ur munnen när hon andas. Ingen får somna – på den här höjden är luften så tunn att man kan må mycket dåligt om andningsfrekvensen går ner.  

Annelie Pompe befinner sig på världens högsta berg, i det sista lägret inför toppattacken hon drömt om sedan hon var tio. För att förbereda sig har hon tränat 40 timmar i veckan, bestigit flera fem- sex- sjutusen meter höga berg och lärt sig allt om det mytomspunna Everests hemligheter.
En kissflaska skickas runt i tältet, alla delar på samma. Att få på sig utrustning för att gå ut skulle ta en halvtimme. Dessutom skulle två personer behöva följa med för att hålla i en, och det kan man inte ödsla kraft på. Nu behöver Annelie all vila hon kan få. Snart väntar utmaningen som kommer att få henne att både gråta av skräck och gapskratta av eufori.

Annelie Pompe är en av Sveriges främsta äventyrare. Hon växte upp i en gul Mölndalsvilla med vildvuxen trädgård på 1980-talet och tillbringade mycket tid på västkusten med sina föräldrar och lillebror. Det var där, i skärgården, som hon började dyka – tillsammans med klättringen hennes livs passion. Pappa Robert, fridykaren, inspirerade.
– Jag minns att andras pappor spelade fotboll. Min försvann under vattnet och kom inte upp igen på flera minuter! Men det var normalt för mig.
Annelie var själv ingen bra simmare som barn – det är hon fortfarande inte, säger hon. Det är under ytan hon trivs som bäst. När hon fick ett cyklop av sin pappa som liten dök hon ner för att prata med fiskarna och krabborna, ännu omedveten om att hon senare skulle dyka till 100 meter i Gullmarsfjorden, kunna sänka sin puls till 15-20 slag per minut och hålla andan i sex minuter.

Men det skulle ta ett tag innan fridykningen kom in i livet på allvar. Efter att ha jobbat som divemaster i Thailand för tio år sedan började Annelie plugga it i Göteborg. Utbildningen kändes aldrig riktigt rätt. Det var hela tiden något i henne som längtade bort. Så såg hon filmen Det stora blå – om den berömda fridykaren Jaques Mayol – och livet förändrades.
– Jag kände så starkt att det var det jag skulle göra! Tänk en liten, liten person som bara försvinner rakt ner i det stora… Så vackert.
Annelie började genast träna fridykning. Hon gick en kurs och blev kär, på studs fattade hon det avgörande beslutet: Från och med nu skulle hon fridyka. På heltid. En vecka senare hade hon flyttat till Dahab, Egypten.

Under tre år i Dahab jobbade hon som instruktör. I klättring på höjden, dykning på djupet och yoga på mitten. Ett drygt år senare nådde hon 87 meters djup under en fridykningsträning – världsrekordnivå på den tiden.
– Tre-fyra minuter under vatten är som en halv livstid. Man hinner känna och lära sig otroligt mycket. Trycket är symboliskt, man trycks liksom in i sig själv, säger hon.
Det mentala, att kunna behålla ett nästan meditativt lugn så att pulsen kan sjunka kraftigt, är en stor del av att lyckas som fridykare. Säkert 80 procent, tror Annelie.
– Visst är det till hjälp att vara vältränad, det tar flera dagar för kroppen att återhämta sig efter ett riktigt djupt dyk. Men rent fysiskt kan nästan alla lära sig att hålla andan några minuter. Den stora utmaningen sker i tankarna och jag tycker att det är jättespännande att fundera över hur långt vi kan komma bara genom att påverka vår inställning.
För många är blotta tanken på att vara ensam djupt under vattenytan skräckfylld, men Annelie njuter av tystnaden och ensamheten. Långt där nere är trycket mycket stort och för att inte bli rädd eller stressad av det brukar hon föreställa sig att hon får en kram av havet. Inför rekordförsöken undviker hon också kaffe, socker och alkohol. Förberedelserna är viktiga.
– Ju hälsosammare du lever, desto bättre är det. Och ju lyckligare och mer nöjd du är med livet i övrigt, desto djupare kommer du. Fridykning är som en spegel för hur man mår.

Idag har Annelie de svenska rekorden för kvinnor i fyra av de fem grenar som finns inom fridykningen. Inom no limit och variabel vikt – de två djupaste och därmed farligaste – har hon dessutom männens rekord.
De grenarna tävlar man inte i. Under de kontrollerade rekordförsök som görs är säkerheten stor och ett helt team engagerat för att mäta och filma. Trots detta kan saker gå fel. När Annelie i höstas gjorde ett uppmärksammat världsrekordförsök i konstant vikt svimmade hon under uppstigningen.
– Jag hade nått ner till 102 meter, slagit världsrekordet med en meter, och var otroligt glad. Men tyvärr pressade jag mig för hårt. Lungan skadades och jag slocknade tio meter från ytan, berättar hon.
Det var en stressig dag med höga vågor. Hon önskar att hon hade skjutit upp försöket.
– Ibland får omdömet stå tillbaka för min vilja att genomföra det jag bestämt mig för. Det är dumt.

Under hela livet har hon sökt allt tuffare utmaningar. Ju jobbigare desto roligare. Ett vanligt Svenssonliv är inget för henne – det vet hon bestämt eftersom hon provat. För några år sedan försökte hon leva som alla dem hon på skoj kallar ”riktiga människor”. Ett vanligt liv. Hon var sambo med en frilansjournalist i Göteborg och skaffade sig en fin lägenhet intill Slottsskogen.
– Det var trevligt ett tag, det var det verkligen. Men det blev för tryggt och tråkigt för mig. Jag gillar inte att betala hyra en viss dag varje månad, gillar inte det normala. Jag väljer frihet framför trygghet och det är högst medvetet. Det är då jag trivs och känner mig levande.

Förhållandet tog slut och idag har Annelie ingen fast adress. Hon reser stora delar av året och har sedan i april pendlat mellan Sverige och Dahab. Några veckor långa sjok i Egypten varvade med föreläsnings-turer till Sverige. Det är genom att föreläsa och sälja böcker hon försörjer sig.    
– Många tycker att jag lever väldigt annorlunda, och det gör jag väl. Men jag tror att folk glömmer att det är ett val. Man måste faktiskt inte göra precis som alla andra. Och man behöver inte vara en skäggig man i anorak för att bli äventyrare.

Klockan är elva på kvällen nepalesisk tid när Annelie och hennes expedition lämnar det sista lägret på Mount Everest. De har varit ute i nästan två månader och äntligen börjar den slutliga vandringen mot toppen. Det är den här delen av berget som kallas dödens zon. 
Det är becksvart men Annelie skymtar en fullmåne på himlen. I övrigt syns bara gnistrande snö och is som lyses upp av pannlampornas smala ljuskäglor. När sällskapet börjar klättra uppåt är hon starkast av dem alla, starkare än holländaren Rob och starkare än amerikanen David. Västerlänningarna har med sig varsin sherpa, en lokal guide. Egentligen är det namnet på en etnisk folkgrupp i Himalayaområdet, men termen används även generellt om lokala personer som anställts som bärare och guider vid klättringsexpeditioner. Annelie och ”hennes” sherpa och vän, Chhiring Dorje, får ofta stanna och vänta på resten.
– Jag var otroligt fokuserad den dagen, kände this is it. Nu händer det. Samtidigt visste jag ju att det var farligt. Går repet av dör du. Tar syrgasen slut dör du.
Vid ett av stoppen där Annelie och Chhiring stannat för att vänta in resten började hon lysa omkring sig. Plötsligt såg hon en död människa på klippavsatsen bara någon meter bort.
– Jag visste att de döda klättrarna skulle finnas där, men det går inte att förbereda sig. Det var en riktig skräckupplevelse, säger hon och rätar på ryggen som om minnet kräver en sorts extra vördnad.
Klättraren såg precis ut som Annelie själv. Samma färg på dundräkten, samma utrustning, samma dröm om att övermanna världens högsta berg.
– Det såg ut som om han vuxit ihop med klippan. Håret stack ut under mössan och insikten om hur bräckligt livet är sköljde över mig. Jag började storgråta.

I Nepal tror man att det betyder otur att se de döda, att deras själar kan haka sig fast och dra en ner för berget. Chhiring lärde Annelie ett tibetanskt mantra att repetera om och om igen. Penasiti pensaguru hum manipadme hum. En bön om att man inte ska ramla ner, och att inget ska falla ner på en.
Långt ifrån alla klättrare återvänder. De som inte klarat sig blir kvar på berget eftersom det är för komplicerat och farligt att ta ner dem.
– En del familjer har anställt sherpor som puttat ner kropparna i en dal, rainbow valley. Den är som en stor öppen kyrkogård. I efterhand har jag känt att det är något vackert över det hela. De som dött ser fridfulla ut och blir en påminnelse om att människan egentligen inte ska vara där uppe, säger Annelie.

Klockan 06.20, just som solen pressar sig upp över bergstopparna, når Annelies expedition toppen. Hon blir den första svenska kvinna att nå toppen från nordsidan, den svåraste och kallaste. Ett ögonblick hon aldrig glömmer. Trots förfrusna fingrar vill hon stanna så länge det går, insupa utsikten och känslan av att ingenting i världen är högre. 

På vägen ner drabbas David, amerikanen, av hjärnödem och tappar synen. Gruppen möter också en irländare som är på väg upp, en man de spelat kort och druckit te med i flera veckor. Han kommer aldrig ner igen.
– Trots riskerna måste jag säga att det var värt det. Magin går inte att beskriva. Jag vill uppleva den igen, men har lovat mamma att låta bli.
Hon beskriver det som egoistiskt att hålla på med sporterna hon älskar, att utsätta sina nära för så mycket oro. Men det finns gränser också för Annelie. Hon kör till exempel inte motorcykel eftersom hon tycker ”för mycket” om fart. Och hon skulle ”aldrig i livet” klättra på K2, som också ligger i Himalaya. Där dör i genomsnitt var tredje klättrare, ännu fler än de tio procent som går bort på Mount Everest. Annelies gräns för rimliga risker går med andra ord någonstans vid en dödlighet mellan 10 och 30 procent.
– Det är konstigt att tänka på det i siffror, men så blir det ju. Men framför allt handlar det inte om att ta risker utan om att minimera dem. Vara noggrant förberedd, redo för utmaningen.

Utmaningarna som väntar henne framöver är många. En är att slutföra projektet seven summits, att bestiga den högsta toppen på varje kontinent. Bara två berg återstår: Carstensz pyramid på Papua Nya Guinea och Mount Vinson på Antarktis.
När vi träffas har Annelie just läst i tidningen att Renata Chlumska hunnit före som första svenska kvinna att slutföra de sju bestigningarna.
– På ett sätt är det nog ett bra wake up call, jag blir tvungen att fråga mig själv hur viktigt det är att vara först. Och jag inser att nej, det är inte så viktigt. Framför allt är det resandet jag vill åt!
Resandet har alltid drivit Annelie mer än målen och rekorden. Hon vill möta nya människor och kulturer och förstår inte alls dem som bara reser med landsmän på sina expeditioner. Vid var och en av hennes bergsbestigningar har hon tagit hjälp av lokala guider.
– Alaska var superamerikanskt, vi åt mac and cheese och bagels på berget. Folk stannade och snackade amerikansk fotboll. På Kilimanjaro satt vi och sjöng sånger på swahili om kvällarna, och i Nepal måste man förhålla sig till bergsgudar och buddhistiska seder.

2015 blir händelserikt. Förutom att slutföra seven summits i februari respektive november vill Annelie försöka sig på några nya världsrekord i fridykning. No limit-rekordet på 160 meter har varit orört i tio år och hon bara måste veta hur djupt hon kan komma. Innan hon vet det kan hon aldrig bli klar.
– Jag börjar också bli lite sugen på att skida över Antarktis. Ola Skinnarmo är en god vän som har inspirerat mig. Och så har jag börjat med stand up paddleboard! I sommar tänkte jag paddla från norska gränsen till Varberg. 

Först av allt ska hon välja resmål inför nyårshelgen. När vi ses någon vecka före jul har hon ännu inte spikat om det blir en surftripp till Costa Rica eller ett elva dagar långt tystnadsretreat i Thailand. Extremsport eller meditation.
– Det kan verka som två otroligt olika saker men egentligen är det inte det för mig. Det är bara två olika sätt att uppleva äventyr på.
 

Faktaruta:
Namn: Annelie Pompe
Ålder: 33 år
Bor: På resande fot för det mesta, men bor ganska ofta i Egypten. Drömmer om ett litet hus på Öckerö.
Familj: Mamma Sylvia, pappa Robert och lillebror Thomas, ”det lugna barnet i familjen”.
Gör: Professionell äventyrare, vilket innebär att hon förutom att fridyka och göra expeditioner av olika slag även arbetar som guide, instruktör, föreläsare, författare och fotograf.


Fakta: Annelies fridykningsrekord
Fridykning är en form av sportdykning som genomförs utan lufttuber. Begreppet innefattar all undervattensaktivitet som utförs med ett enda andetag. Tävlingsformen kallas APNEA och har funnits sedan 1990-talet, med flera olika grenar:

Free immersion (fri nedstigning) – Fridykaren drar sig ner och upp längs en lina, utan fenor eller vikter. Annelies svenska rekord: 72 meter.
Konstant vikt – Fridykaren simmar själv ner och upp med hjälp av fenor. Annelies svenska rekord: 90 meter.
Konstant vikt utan fenor – Fridykaren simmar själv ner och upp med bröstsim, alltså utan fenor. Annelies före detta svenska rekord: 42 meter (nuvarande svenskt rekord: 50 meter).
Variabel vikt – Fridykaren tar sig nedåt med hjälp av vikter, men simmar upp med egen kraft. Annelies världsrekord: 126 meter.  
No limit – Den djupaste grenen. Nedstigning med vikt, uppstigning med ballong. Annelies svenska rekord: 100 meter.

I de två djupaste grenarna, no limit och variabel vikt, genomförs inga tävlingar. Där görs bara kontrollerade rekordförsök.


Annelies tre tips för ett äventyrligare liv:

1. Ha rätt attityd. ”Ge dig in i saker med stor nyfikenhet, vad du än tar dig för. Då blir allt spännande. Ett äventyr måste inte vara storskaligt.”
2. Genomför det du drömmer om. ”Starta med en gång när du får en idé om något du vill göra, annars blir det kanske inte av. Vill du fotografera mer, vänta inte tills du köpt den där kameran. Hugg telefonen och gå ut bara. Jag tror inte på att vänta, livet kan ta slut när som helst.”
3. Umgås med dig själv. ”Våga tillbringa tid med dig själv. Blunda och var tyst då och då, utan distraktioner från telefoner och internet. Det är nyttigt. Det inre äventyret är också ett äventyr”.



Läs fler texter › ›