EN VASS KOMIKER

Efter mer än ett decennium i branschen har han gjort nästan allt: teater, film, tv, bok, barnradio och mängder av humorprogram. Olof Wretling är en av våra mest erfarna komiker och ser humorn som ett redskap för att tala om både fnissigt skoj och djupaste allvar.

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

Det är mitt i vintern och en stressad man står mitt på en kyrkogård. Intill honom: en bil som han kört lite längre in bland gravstenarna än man egentligen får. Han har visserligen fått specialtillstånd av prästen att göra det, eftersom han ändå är där så ofta, men den här gången har han lyckats låsa in nycklarna samtidigt som bilen är igång. Elfel, antagligen. Det är tjugo minusgrader ute och mannen, som heter Olof Wretling, har bara shorts på sig. Han skulle ju ändå bara snacka lite snabbt med sin pappa var det tänkt.

Pappa Lars-Erik ligger i en av gravarna bredvid bilen som gått i baklås. Innan han gick bort sa han att familjen gärna fick hälsa på vid graven, så det gör Olof. Ofta. Och i dag, mitt i vargavinter, förfrusna smalben och inlåsta nycklar ska Olof bara berätta en liten grej för sin pappa. Nämligen att han själv ska bli pappa.

Vi sitter i en solig idyllisk villaträdgård i utkanten av Karlstad. Intill det gula huset står lummiga fruktträd och några leksaker ligger utspridda på gräsmattan. Det var drömmen om precis detta, om att ha råd att bo i hus, som fick dramatikern och komikern Olof Wretling och hans fru Sofia Wretling att flytta hit från Göteborg för fyra-fem år sedan.
– Vi bodde i Majorna länge och var egentligen peppade på att bo kvar där alltid. Det är ju fantastiskt med landshövdingehus och innergårdar och allt det där. Men två barn och 40 kvadrat fick oss att se oss om lite grann, säger Olof.
Huset med brädgolven, den gamla spisen i köket, pelargonerna i fönstren och en liten sjö alldeles inpå knuten motsvarade i pris en trea vid Plaskis. Och Doris, som låg i Sofias mage den där vinterdagen när Olof skulle prata med sin pappa på kyrkogården, hon har hunnit fylla tio år och få två småsyskon.

Olof växte upp i Umeå och har fortfarande starka band till staden. Det är hans tredje hem, vid sidan av Karlstad och Göteborg. Det var i Umeå Olof inledde sin teaterbana som hyllad konstnärlig ledare för Ögonblicksteatern och också där som teaterkollektivet Klungan föddes för elva år sedan.

Det är som medlem i Klungan Olof gjort sig känd för den breda publiken, tillsammans med Mattias Fransson, Sven Björklund och Carl Englén. De har gjort en lång rad kritikerrosade humorföreställningar, som Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter och Det är vi som är hemgiften. Tre av Klunganmedlemmarna ligger också bakom humororgien Mammas nya kille i P3.

2003, i Umeå, hade de fyra som idag utgör Klungan arbetat tillsammans i olika konstellationer och kände därför till varandra. Det nya samarbetet uppstod genom att de alla fyra hade en gemensam dröm om att just då få göra exakt det de kände för. Tillsammans som grupp, men helt utan kompromisser. Arbetet skulle inte gå igenom det vanliga filtret på en teater eller en radioproduktion utan bara utgå från medlemmarnas lust och inspiration.
– Vi bestämde oss för att jobba så i ett år och satte upp miniföreställningar i Umeå med nypremiär varannan vecka. Hela tiden skrev vi nytt material, det blev säkert hundra sketcher under en höst. Medvetet eller omedvetet valde vi senare ut vissa av figurerna och en del av dem har vi nu arbetat vidare med i tio års tid, säger Olof.
Många av hans röster har blivit radioklassiker, som den skorrande och provocerande nycirkusartisten Katla, den självsäkre livscoachen Peter Nilsson och den gnällige sjukpensionären Lars Stenberg, bland många andra. Men även om innehållet är plojigt och humoristiskt ligger hårt arbete bakom varje inspelning och karaktär.
– Klungan började inte som ett gäng grabbar som satt på krogen och high fivade varann och sa ’yes, vi gör ett humorprogram ihop’. Vi var väldigt jobborienterade från dag ett och hade alla höga ambitioner.

Vikten av fokus och hård träning var något som Olof hade lärt sig redan i unga år. Då var han en lovande höjdhoppare som tävlade mot både Stefan Holm och Staffan Strand, och det blev några guld i ungdoms-SM tack vare de starka wretlingska vristerna. Han sökte in till friidrottsgymnasiet i Umeå och flyttade som 18-åring själv till Göteborg för att storsatsa på sin passion. Men det var ungefär i samma veva som pappa Lars-Erik blev sjuk i cancer. Olof var 19 år när han gick bort.
– Det var jättejobbigt att vara så långt hemifrån då. När man är idrottare och gör en elitsatsning är man otroligt fokuserad. Medan kompisarna festade och reste såg jag till att få åtta timmars sömn varje natt. Och jag behöll mitt fokus efter pappas död, men något i det själsliga kändes skevt. Vad då, ska jag hoppa SM dagen efter begravningen liksom?

Ett och ett halvt år efter faderns bortgång kom sorgen i kapp Olof, och det var en av orsakerna till att hans slutade med friidrotten. Det kändes inte värt det längre. Lusten försvann. Lite slumpartat hamnade han i stället på en manusförfattarutbildning i Göteborg och den blev starten på karriären. Orden hade alltid funnits där men att få skriva ner dem blev stort och viktigt. 
– Efter att ha mått fruktansvärt dåligt ett tag var det jättebra för mig att få skriva. Och det var inte det att jag skrev om sorg och döden, om att ha panikångest och utveckla en rädsla för att själv dö. Eller om att tappa kontrollen. Det som plötsligt gav massa livsenergi var att få skriva humor. Manus som var roliga men hade budskap.
I dag tror Olof att det var det som hjälpte honom att orka med sorgen, som med tiden blivit en naturlig del av livet. 

– Jag vet inte om varje sorg har en kärna. Men i mitt fall är det så. Man kan känna saknad och förtvivlan men så finns det något specifikt också, en väldigt tydlig knapp som gör att man kommer åt sorgen så otroligt lätt. Och för mig handlar den där kärnan om att inte längre kunna dela händelser och upplevelser med min pappa. 
Olof beskriver sig själv som en gravrännare och säger att under lång tid tog sig till pappans grav så ofta han kunde för att dela med sig av saker. Berätta om ett roligt uppdrag, om en kommande bebis. Men samtidigt som ingenting blir sig helt likt igen tycker han att sorgen har många ansikten.
– Just nu är jag i en fas där jag blir glad över att få tänka på det sorgliga, för då kommer jag också pappa så nära. Det gör jag ju inte när jag ska byta däck på bilen en onsdag eller stressa till ett tåg. På så vis blir sorgen ibland en fin liten ask att plocka fram vid behov.

Just nu är Olofs vardag full av pusslande för att få ihop familjeliv och dagishämtningar med Klungans föreställning På rätt sida om okej som åker på turné med Riksteatern under hösten. 50 föreställningar ska spelas på några få månader, fyra av dem på Storan i Göteborg i mitten av oktober.
– Det är nog vår mest komplexa uppsättning hittills. Det har varit viktigt för oss vid varje ny föreställning att ta oss an nya grepp, säger han.
– En gång hade vi omfattande scenografi, en annan gång enorma skägg. I den här föreställningen är det ljudet som är det nya.

På rätt sida om okej handlar om hur det låter när man lyssnar på sig själv och vad man tror sig höra när man lyssnar på andra. Och att lyssna på andra, på andras berättelser, är en av de saker som Olof gör allra helst. Det är också temat för ett annat av hans aktuella projekt, boken Till häst genom Västerbotten som snart kommer ut. Där har han och Klungankollegan Sven Björklund ridit runt genom otaliga västerbottniska byar och samhällen för att bärga traktens berättarskatt. Precis som bröderna Grimm, men 200 år senare.
– Sven är oerhört hästrädd och jag astmatiker så vi har båda gått på starka mediciner under hela processen, säger Olof och skrattar.
Det gör han ofta när han pratar om boken, det är tydligt att den varit rolig att arbeta med. Men så är det ju också författarpremiär.
– Det är underbart att få göra något för första gången, det känns lite som att få chansen att bli ung och lovande på nytt. Det är fint att ha fått vara det flera gånger, för min del först som friidrottare, sedan som dramatiker och nu som författare, säger Olof och ler roat.
– Alla borde eftersträva att vara unga och lovande!

Oavsett om det handlat om böcker, teater, filmer eller radioprogram har kärleken till bra berättelser löpt som en röd tråd genom alla hans projekt. Fascinationen för bra berättande har varit med honom ända sedan han var tio år och insåg vilken guldgruva av anekdoter han hade i sin morfar Alfons. Morfadern kunde bygga styltor och var lika vig och smidig som gummimannen som en gång kom på besök i samhället Överklinten.  ”Det där måste jag nog berätta om för folk när jag blir stor”, tänkte Olof då.

Än i dag fortsätter berättelserna att ibland skriva sig själva – som historien om när han träffade sitt livs kärlek Sofia.
– Jag hade sammanstrålat med henne på en teaterfestival en gång, men inte mer än hälsat. Vid ett senare tillfälle drack jag öl med en gemensam kompis till oss och hon undrade om inte den där Sofia kunde vara något för mig. Jag reste mig upp för att köpa mer öl och sa nonchalant över axeln: ’Fråga chans på henne då’, berättar han.

Så det gjorde kompisen. Hon skrev upp ”Får Sofia chans på Olof Wretling?” som en övrig punkt på dagordningen till ett av Teatercentrums möten, där hon var ordförande och Sofia medlem. Och svaret blev ja, även om det kom tillsammans med en lång kravlista som Sofia skrev ihop och postade. 
Olof skrev en likadan. Efter att ha godkänt varandras kravlistor och varit ihop på telefon några veckor åkte han till Göteborg för att ”ta och träffa den här människan”. Sedan dess har de varit tillsammans.

Än i dag finns de båda listorna med krav, drömmar och förväntningar sparade någonstans i kontoret som är inrymt i friggeboden i trädgården. Olof minns inte allt som stod på dem, men några av sakerna som fanns på bådas listor var att skaffa ”en massa barn” och ”ett fint hus”.
– Ett av Sofias mer konkreta krav var att jag någon gång skulle regissera folklustspelet Värmlänningarna där hon sedan länge brukar spela pigan Stina. Och i somras gjorde jag det! Så det känns lite som om det mesta faller på plats.

 

Publicerad i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar.

 

FAKTARUTA:

Namn: Olof Wretling

Ålder: 39 år

Bor: Karlstad

Familj: Gift med Sofia Wretling, barnen Doris, 10, Mary, 5 och Otto, 2.

Aktuell: Med Klungan-föreställningen På rätt sida om okej(KURSIV) som spelas på Storan 15-18 oktober och med boken Till häst genom Västerbotten(KURSIV) där Olof tillsammans med Sven Björklund till häst rest runt för att samla berättelser.

 

Olof väljer tre favoritkaraktärer:

1. Katla (Mammas nya kille i P3)

”Katla ligger mig varmt om hjärtat trots att det är en figur som säkert hade varit fruktansvärt jobbig att träffa på riktigt. Kärnan är att han eller hon får ta massor av plats utan att egentligen vara bra på något alls. Hen lever ut sina impulser helt men vill egentligen bara vara älskvärd.”

2. Mangan (Mammas nya kille i P3)

”Mangan är den karaktär jag just nu har störst sug efter att spela. Det var länge sedan. Mangan åker inlines genom Sverige utan att stanna och märker inte själv när han säger och gör konstiga saker. Han hakar upp sig på vissa typer av saker och jag känner att jag fortfarande inte helt kommit åt honom. Jag är sugen på att köra honom igen tills jag nailar hans märkliga personlighet.”

3. Bröli (Pappas pengar i SVT)

”Att få spela den bortskämde Bröli var otroligt roligt eftersom jag iklädde mig en roll som någon annan har hittat på. Det var ovant för mig. Att sedan få studsa tolkningen mot en av mina idoler, Johan Ulvesson, var fantastiskt. Bröli var utmanande att gestalta eftersom det är svårt att spela så dum. Jag vill tycka om mina karaktärer, vill att det ska gå bra för dem, så det är viktigt att hitta en värme hos var och en”.



Läs fler texter › ›