LIVSFARLIG KÄRLEK

En ”julklapp till folket”. Så beskriver Ugandas politiker den hårt kritiserade lag som parlamentet klubbade igenom dagen före julafton. Trots att vardagen för hbtq-personer i landet rymmer förföljelse, hot och trakasserier nekas nio av tio asyl i Sverige. 

TEXT & BILD: Johanna Lagerfors

– När min mamma fick veta sanningen om mig fick hon rådet att kasta ut mig. Då svalde jag gift. Det kändes som om det var bäst att jag dog.
Jag träffar 22-årige Ronald Muluka i gryningen i ett parkeringshus i utkanten av Ugandas huvudstad Kampala. De röddammiga gatorna börjar vakna till liv och människor trängs med bilar, överlastade vagnar och tusentals högljudda motorcyklar, boda-bodas. Det är maj 2013 och jag och Ronald ses i närheten av organisationen Spectrum Initiative, en organisation som grundats för att hjälpa homosexuella män. Verksamheten drivs i hemlighet eftersom den är förbjuden, men Ronald känner sig relativt säker här. Sedan hans familj fick veta att han är kuchu, homosexuell, är ingenting längre sig likt. 
– Om antigay-lagen klubbas igenom tror jag att människor kommer att dödas, säger han.

Sju månader senare, strax före jul, hände det som Ronald och många andra befarat. Lagförslaget om skärpa straff för homosexualitet som legat på remiss sedan 2009 godkändes av parlamentet, som den ”julklapp till folket” politikerna utlovat. Dödsstraffet som tidigare föreslagits plockades bort men ersattes med livstids fängelse, och nu kan även den som stöttar homosexuella eller arbetar för deras rättigheter straffas.
En av dem som berörs är Bernard Ssembatya på Spectrum Initiative, som hjälpt Ronald Muluka under det senaste året.
– Vår organisation kommer nu att få svårare att arbeta som förut, och hbtq-personers rörelsefrihet begränsas kraftigt, säger han.
Ett vanligt synsätt i Uganda är att homosexualitet är skadligt och att homosexuella personer vill ”rekrytera” människor till sin ”rörelse”. Detta predikas ofta av präster, och mycket tyder på att antigaylobbyn i landet stöttas och finansieras av den kristna amerikanska högern. En vanlig föreställning i Afrika är att homosexualitet kommer från väst, men hbtq-organisationerna menar att det i själva verket är kristendomen och homofobin som kommer utifrån.

Sedan Ronald Muluka kom ut som gay har han tvingats skapa sig ett helt nytt liv.
– Tidigare, när jag bodde hemma, ville jag tjäna extrapengar för att ha råd med lyxprylar, som parfym eller en laddning till mobiltelefonen. Idag behöver jag tjäna pengar för att äta, och enda sättet är att sälja mig själv, säger han.
Kunderna är män som tar kontakt via internet. En del vägrar ha kondom och Ronald vet inte om han är smittad av hiv eller inte. Bara att han ofta utsätts för risken.

Gayrörelsen i Uganda tog fart i början av 2000-talet, med David Kato – Ugandas förste öppet homosexuelle man – i spetsen. Homosexualitet har länge varit förbjuden, och sedan förslaget om en skärpning av lagen kom 2009 har debatten intensifierats i landets medier. Under hösten 2010 publicerade tidningen Rolling Stone ett reportage med namn och bilder på personer man kallade Kampalas top homos, med en uppmaning om hängning som underrubrik. Några månader senare, i början av 2011, mördades David Kato i sitt hem.
– Redan innan det hände hade jag sett folk som strök omkring utanför mitt eget hus. När David mördades förstod jag att vi alla var i fara. Han blev det slutliga målet, men vi var alla måltavlor, säger Samuel Ganafa som var kollega och nära vän till David Kato under många år.
Vi sitter i en bil tillsammans, Samuel håller hårt i ratten men talar lugnt. Vi är på väg till hans hem på landsbygden en knapp timme från Kampala och det var i det huset, i arbetsrummet, som Ugandas gayrörelse föddes för åtta-tio år sedan.

Samuel som idag är en medelålders man har ägnat hela sitt vuxna liv åt att kämpa för mänskliga rättigheter i Uganda. Under många år har hans hus varit en säker zon för unga hbtq-personer som tvingats lämna sina hembyar. Just nu bor ett tiotal unga killar hos honom. När vi kör sista biten längs den gropiga grusvägen fram till huset är det redan becksvart ute och några av killarna har börjat plocka fram kvällsmat. Formfranska. Hett vatten med en skvätt mjölk i. I vardagsrummet sitter ett gäng och tittar på nyheterna, någon annan lyssnar på musik i hörlurar.  

Killarnas historier är olika men liknar ändå varandra. Ingen har självmant berättat för någon om sin sexuella läggning, men alla har avslöjats och därefter tvingats lämna det liv de dittills känt. De är ensamma, saknar sina familjer och många säljer sex för att överleva, precis som Ronald.
Samy som är 21 år har bott här längst av alla: tre år. Han blev kär i en pojke i hemstaden Mbarara och blev relegerad efter att någon sett dem kyssas på en skoltoalett. När modern gick bort året därpå gömde sig Samy bland banantravarna på ett lastbilsflak och hoppade inte av förrän han nådde huvudstaden.
– Jag bodde på gatan i tre månader och ägde bara en regnjacka. Jag var ensam och blev ofta slagen. Till slut fick jag jobb på en restaurang där Samuel råkade vara stamgäst, berättar han.
När de hade stött på varandra några gånger frågade Samuel hur det kom sig att Samy som var så ung redan arbetade.
– Då berättade jag hela min historia för honom. Sedan fick jag komma hit.
Boendet hos Samuel innebär en tillfällig säkerhet för Samy och de andra. Flera av killarna ser honom som en fadersfigur, sin enda familj. Men oron för framtiden är stor.

Eftersom hot och trakasserier blivit vardag för hbtq-personer i Uganda, liksom i Nigeria där en liknande lag klubbades igenom i våras, ser många ingen annan utväg än att fly. Svenska myndigheter har sett en ökning av asylsökande från dessa länder, som räknas som två av världens farligaste platser för hbtq-personer idag. Trots det avslås majoriteten av asylärendena. Mellan 2010 och april 2013 stämplades 91 av 102 asylansökningar från ugandiska och nigerianska hbtq-flyktingar med nej.
En rapport från RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, beskriver bedömningarna som inkonsekventa och rättsosäkra. Avslagen sker trots att den svenska utlänningslagen förtydligades 2006 angående rätten att få asyl på grund av sexuell läggning. Ett vanligt skäl till avslag är att svenska myndigheter ifrågasätter flyktingens berättelse. Det uppfattas som osannolikt att en person skulle ha vågat ta risker som att gå på gayfest eller bo ihop med en partner av samma kön i ett land där det är kriminellt att vara homosexuell.
– Migrationsdomstolarna resonerar som om den som lever i en diktatur aldrig visar vad han eller hon tycker. De verkar också ha föreställningen att människor alltid är säkerhetsmedvetna och rationella, säger Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL.
– I klartext tror domstolarna, fast de inte skriver ut det, att personen inte är hbtq. Och med migrationslogiken utsätts den asylsökande då inte för någon risk om den sänds tillbaka, säger han.
Migrationsverket säger sig känna till det dåliga människorättsläget i Uganda och menar att detta lett till att bifallsprocenten ökat under de senaste månaderna. Huruvida den nya lagen kommer att leda till ytterligare bifall framöver vet man ännu inte.

Klart är i alla fall att situationen redan förvärrats för dem som är kvar i Uganda.
– Vi hör redan rapporter om personer som blivit attackerade. Kristna extremister predikar hatet via varje plattform de får tag i och det är högst troligt att många kommer att fly landet när situationen blir värre, säger Junic Wambya som arbetar på Farug, Ugandas första organisation för lesbiska kvinnor.
Hon säger att lagen innebär att landet tar flera steg tillbaka i utvecklingen.
– Många kliver in i garderoben igen eftersom de vill skydda sina familjer, andra undviker att söka sjukvård eftersom de är rädda att läkaren ska anmäla dem. Och en del gifter sig med någon de inte älskar bara för att passa in i samhället. Som kuchu i Uganda är du aldrig en del av det, säger hon.

Människorättsorganisationer, bland annat Amnesty International, har uppmanat Ugandas president Yoweri Museveni att använda sitt veta mot parlamentets beslut. För att lagen ska träda i kraft behövs hans godkännande inom 30 dagar.

Fotnot: En del personer i reportaget benämns på grund av säkerhetsskäl endast med förnamn.
 

Publicerad i Amnesty Press och i Dagens ETC.
 

FAKTA: HBTQ-RÄTTIGHETER I VÄRLDEN

I fem länder – Iran, Jemen, Mauretanien, Saudiarabien och Sudan – straffas homosexualitet med döden. Detsamma gäller för områden i norra Nigeria och södra Somalia. I 71 länder och fem områden kan hbtq-personer dömas till fängelsestraff, ofta långa sådana. Uganda är ett av de länder som har livstids fängelse i straffskalan.

Hur de nationella lagstiftningarna ser ut visar dock inte hela bilden – på många håll i världen mördas hbtq-personer av medborgargarden med myndigheternas goda minne. Uppvigling till hatbrott på grund av sexuell läggning är endast förbjuden i 26 länder.

Bara en tredjedel av de länder som erkänner samkönade par (11 av 31) erbjuder homosexuella par samma eller nästan samma rättigheter som heterosexuella par.

Både kristna och muslimska länder utmärker sig bland dem med hårdast attityder och lagstiftning. Många organiserade kampanjer mot hbtq-personer i afrikanska länder har tydliga kopplingar till konservativa kristna organisationer.

Källa: ILGA

 



Läs fler texter › ›