MJUK ROCKHÅRDING

Han har sålt över två miljoner skivor, turnerat över hela världen och blivit en av metalvärldens stora ikoner. Samtidigt gillar han hemmapappalivet och botar sin skenande 40-årskris med löpning. Joacim Cans är hårdrockaren som blivit folklig.

TEXT: JOHANNA LAGERFORS BILD: JESSICA SEGERBERG

Burriga hårsvall, blinkande strålkastare, bara överkroppar och blanka brallor med nitar. Det är fredag kväll och skådespelarna i rockmusikalen Rock of Ages står svettiga på scenen på Chinateatern i Stockholm och tar emot publikens jubel. Ännu en succé, ännu en dag på jobbet för Joacim Cans, Peter Magnusson, Kee Marcello och resten av gänget.

När ridån gått ner promenerar Joacim hem till sin övernattningslägenhet med en påse chips och en kall Pucko i handen. Det har blivit hans nya fredagsritual eftersom han varit borta från familjen nästan varje veckoslut det senaste året. Egentligen skulle 2013 ha blivit ett ledigt år – metalbandet Hammerfall där han frontar tog en paus efter många års turnerande. Men ändå har Joacim arbetat mer än någonsin tidigare.

Vi träffas på Rosa Mi, ett klassiskt arbetarfik vid Swedenborgsplatsen på Hisingen. Det ligger bara ett stenkast från det vita huset där Joacim bor tillsammans med sambon Wiktoria, dottern Mathilda och bonusdottern Amanda. Han är stammis här på fiket tack vare menyns stoltheter, räksalladen och köttbullarna, och den genuina stämningen.
– Det är alltid gott snack här. Gubben som äger stället har till och med fått sjunga lite på min nya platta, säger Joacim och ler.
Skivan ”Nu kan mörkret falla” är ett folkrocksinspirerat singer-songwriteralbum och Joacims första på svenska. Att han gör något annat än hårdrock kommer dock inte helt oväntat – trots år av kvällstidningsartiklar om kraschade hotellrum och stökiga världsturnéer har svenska folket på senare tid vant sig vid att se honom i underhållningsprogram som Fångarna på fortet, Melodifestivalen och Körslaget.

– Till viss del är jag nog en folklig person. Jag vill hellre ses som varm och behaglig än som en brötig och skitig rockstjärna. Men många fans är uppriktigt förbannade för att jag gör annat än metal. De tycker väl att jag säljer ut mig, säger han.  

Joacim Cans växte upp i Mora på 1970-talet i en familj helt utan musikintresse. När pappan en eftermiddag 1977 kånkade hem en stereo av ”något konstigt märke” hamnade den i finrummet och allt Joacim visste var att där stod något härligt som han inte fick använda. På den tiden var han själv mest upptagen av idrott. I Dalarna var det längdskidåkning och hockey som gällde, men han kom fjärden sist i lilla Vasaloppet och satt mest på bänken i hockeymatcherna. Istället fastnade han för simning, och som elvaåring stod Joacim enträget redo vid bassängkanten klockan sex två morgnar i veckan.

Samma år gjorde även musiken entré i hans liv. Joacim minns när det hände, han var hos en grannpojk som spelade upp en LP med bandet Accept.
– Precis där och då vaknade min hårdrocksådra. Det kändes nästan som ett rus, som något som uppfyllde hela mig, säger han och berättar hur han sprang raka vägen ner till skivbutiken.
Där köpte han sin första vinyl: Strong arm of the law med bandet Saxon. Många år senare – när han själv var världsberömd ­– fick han chansen att sitta och snacka om den där plattan med Saxons bandledare Biff Byford. En situation han ofta tänker är få förunnad.

Att Joacim nått sådan framgång tror han beror på förmågan att ta tillvara alla chanser som oväntat dyker upp i livet. Få saker stör honom så mycket som folk som bara snackar om saker de velat göra men aldrig tagit sig för. Platser de velat se men aldrig åkt till. Själv har han haffat varje möjlighet som uppenbarat sig. Som när han som ung spelade arkadspel med kompisarna på pizzerian Lilla björn i Mora, och hörde gänget intill snacka om att de behövde en sångare till sitt band. ”Jag kan sjunga” sa han kaxigt och räckte upp handen.
– Jag hade aldrig sjungit, någonsin, hade bara en gitarr som jag spelade på med en enkrona. Ändå ställde jag mig i deras replokal och gapade och skrek, säger han och skrattar åt minnet.
Bandet ringde aldrig tillbaka.  

I åttonde klass skiljde sig Joacims föräldrar och han flyttade med sin mamma till Göteborg. Uppmuntrad av Sonja, en stöttande musiklärare på Svartedalsskolan på Hisingen, startade han ett band och spelade under de kommande åren i flera olika konstellationer. Oftast metal som egentligen lät mer som punk. Musiken hängde med och när Joacim som 20-åring hörde talas om den anrika musikutbildningen vid Musicians Institute i Hollywood tog han chansen och slängde in en ansökan. Och kom in.
– Det blev ett välkommet avbrott. Här hemma hade jag kronofogden efter mig på grund av en dålig investering som jag och min syster hade gjort, och året i USA blev ett av de bästa i livet. Mitt bland alla vräkiga amerikaner lärde jag mig att tro på det jag själv gör, säger Joacim.
Men när han kom hem ett år senare, inspirerad och peppad, kom verkligheten ikapp. Vid den tiden var heavy metal-genren så gott som utdöd: Iron Maiden kom till stan och fick spela på Kåren. Några år gick och Joacim var nära att lägga musiken på hyllan.  
– Men så ringde en kille som sa att han lirade i ett band som hette Hammerfall som gått vidare i Rockslaget. Deras sångare skulle åka på turné så de behövde en inhoppare. Bara ett gig liksom. Och jag hade inget bättre för mig.

Det blev inte bara ett gig, det blev ett nytt liv. Joacim blev kvar i Hammerfall och när en video från den där spelningen hamnade hos ett holländskt skivbolag tog karriären fart. Plötsligt stod bandet inför tiotusentals människor på en festivalscen i Tyskland. 

Joacim tittar ut genom fönstret när han berättar. Tvärs över gatan ligger studion där han spelade in senaste skivan och intill den, i källaren, ligger replokalen där Hammerfall repade i många år. 
Hans minnen från de senaste femton åren rymmer den ena häpnadsväckande berättelsen efter den andra. USA 1998: Bandet glömmer sin trummis på en bensinstation. Han hade klivit av bussen för att köpa en Snickers men det märkte ingen förrän dagen därpå. Efter att han ringt sin mamma, som ringt skivbolaget i Tyskland, som ringt turnéledaren i USA, som skickat någon att hämta honom, kunde han till slut flygas till rätt stad och återförenas med bandet. 
En annan gång, i Bolivia 2001, var Hammerfall det första internationella bandet någonsin på besök i staden Cochabamba.

– Det kändes ungefär som när Beatles kom till Sverige. Folk överallt, till och med på taken, och ett pärlband av vakter som motade bort alla. Hur mäktigt som helst, säger Joacim.

Han pratar hela tiden med ett entusiastiskt tonfall, men tillägger att det genom åren hänt en hel del hemska saker också. Han själv blev svårt misshandlad på en Göteborgskrog en sommarkväll för ett tiotal år sedan och bandets grundare Oscar Dronjak skadades i en motorcykelkrasch kort därefter. Men allra främst syftar Joacim på tragedin som skedde under en Sverigeturné i slutet av 1990-talet, då bandets turnéledare Lelle Hildebrand försvann i samband med en spelning i Sölvesborg och tros ha blivit mördad.
– De har inte hittat honom än. Vi var med i Efterlyst på tv och allt, men fallet är fortfarande ouppklarat. Det där känns fortfarande.
Joacim blir avbruten av sin mobiltelefon. Det är dottern Mathilda som undrar om hon får hänga med en kompis hem efter skolan. Joacim lovar att hämta henne senare.
– Man vill ju inte vara en curlare men jag tror fan att jag är det alltså. Jag är en sån där pappa som vill vara närvarande jämt, varenda sekund. Men det är inte så lätt i den här branschen. När barnen var små kunde jag vara borta flera veckor i sträck, men det viktigaste är att vara närvarande fullt ut när man väl är hemma, säger han.

Det är tydligt att familjen betyder mycket, Joacim återkommer ofta till saker de gör tillsammans och hur starka banden är. Trots sin rastlösa läggning älskar han rutiner och vill helst aldrig någonsin flytta ifrån huset där de bor.
– Folk frågar varför jag inte bor i en flådig villa på Näset men vad skulle jag dit och göra? Jag trivs bättre med vanliga människor som inte hela tiden ska jiddra om hur bra de lyckats. Jag vill mest klippa gräset och snacka gödsel med grannen. 

Familjelivet innebär också att vardagens fokus idag ligger mer på storhandling och läxläsning än på fest och rock’n’roll. Joacim tar gärna en snaps på jul men är mån om att aldrig annars dricka när barnen är med. Hans egen uppväxt har inslag av missbruk och han säger att han vet hur barn kan känna sig om föräldrarna går över gränsen. Under åren har han sett många kollegor duka under av alkohol och droger.
– Själv har jag alltid haft så jävla hårda krav på mig själv att jag inte skulle tillåta mig att hamna där. Och som sångare var jag tvungen att tänka på rösten, det går ju att lira gitarr hur bakis som helst men inte att sjunga.
Joacim var därför ofta den som gick hem först när bandet festade under turnéerna. De många sena kvällarna på sterila hotellrum var bra för kreativiteten, hela första soloplattan skrevs på det viset. Än idag låser han in sig på hotellrum när han ska skriva.
– Det finns en plats som är ren ångest för mig, och det är just hotellrum. Du ligger där, det är trångt, kudden som ett oblat under huvudet. Då kommer paniken. Det är som en isoleringscell och för att överleva den tvingas du bli kreativ.

När Joacim kommer in i ett flow skriver han allt ifrån radio till filmmanus och musikaler. Helst skulle han vilja ha ett bollplank, en person som kunde ta vid efter den kreativa processen och göra så att projekten blir verklighet i framtiden. Han själv släpper dem oftast snabbt och går vidare när han skrivit klart.

För tre år sedan passerade Joacim 40-strecket, inte utan ångest. Han ser ingen charm i att bli äldre.
– Jag har plötsligt insett att jag inte är odödlig, och vet du vad, herregud, det har fått mig att börja löpträna. Jag tränar med Robert Kronberg på Slottskogsvallen en gång i veckan och har fått för mig att jag ska leva med någon sorts värdighet nu. Inte banta men tänka på att äta vettigt och så.

Hårdrocksstilen och det långa håret blir nog kvar länge, men på sätt och vis finns det nog ett bäst-före-datum på oss alla, funderar han. Många band som Joacim lyssnade på som ung lirar fortfarande, trots att det ”låter förjävligt”.
– Där vill man aldrig hamna. Jag önskar ibland att det fanns ett försäkringsbolag som kom och stängde av inspelningen om det behövdes. Som sa ’vet du, nu har vi kommit till den sista skivan, den du inte ska spela in’. Och så klick. Men förhoppningsvis är jag så pass stark i mig själv att jag inser själv den dag det är dags att lägga ner.   

 

Publicerad i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar.

 

FAKTA

Namn: Anders Joacim Cans

Ålder: 43 år

Familj: Sambo Wiktoria Lundqwist, dottern Mathilda, 10 år och bonusdottern Amanda, 18 år.

Bor: Hus på Hisingen i Göteborg.

Aktuell: Medverkar i rockmusikalen Rock of Ages som har premiär på Rondo i Göteborg den 23:e januari. Joacim har också nyligen släppt soloskivan Nu kan mörkret falla.  
 


Min livlina:

Det är egentligen jag själv, jag styr ju över mitt liv och fattar alla beslut. Det har gjort att jag på några år fått vara med om mer än många andra upplever under hela sin livstid. En livlina kanske kan vara en plats också, i så fall är det min sommarstuga i Dalarna.

Vart reser du helst?

Jag har två drömresor. Det ena är en kryssning från Southampton till Buenos Aires, med en liten sväng till Antarktis. Den andra är att gå pilgrimsvandringen på Jacobsleden, El Camino. Som du märker gillar jag att förflytta mig, inte sitta still. Fråga mig vilket djur jag skulle vara om jag var ett djur!

Vilket djur skulle du vara om du var ett djur?

En haj. Eftersom hajar måste vara i ständig rörelse för att överleva. Sådan är jag.

Vad lyssnar du på?

Min magkänsla. Rent musikaliskt är jag en humörmänniska, och jag tycker att man ska titta bakåt om man vill upptäcka ny musik. Till 50- och 60-talen där hjärtat i all musik finns. Men under mina kreativa perioder lyssnar jag inte på något alls. Då får jag öronmaskar som ligger och sjunger i örat på mig.

Vad läser du?

Det blir en hel del så kallade självhjälpsböcker och biografier. Jag har svårare för att läsa romaner där folk bara suttit och hittat på. Men jag gillade Flyga drake, och så väntar jag på att Claes Holmström ska få ur sig en ny bok! Just nu läser jag förresten Legenden om Hammerfall av bandkollegan Oscar Dronjak. Det är lite kul.

Bästa rådet du fått?

Det fick jag av Sonja, en musiklärare på Svartedalsskolan på Hisingen, som uppmanade mig att starta band och gav mig verktygen att göra det. Så antagligen har jag henne att tacka för karriären.

Vad gör du helst en ledig dag?

Det är ju hemskt egentligen men jag kan inte svara på det. Jag skulle helst vilja sitta med ett lugn i mig och läsa en god bok, men jag har jättesvårt för det.

Dygnets bästa timme?

Timmen innan alla andra kliver upp. Man borde gå upp tidigare varje dag för att möta morgonen, jag tror det är buddhisterna som gör så. En annan favorittimme är åtta till nio varje kväll, då tittar jag och min dotter på tv. Hon frågar varje dag vad det är på tv, och då menar hon ’vad är det på tv klockan åtta?’



Läs fler texter › ›