STULEN FISK

Problemet är att mitt folk inte äger sitt land. Det säger fiskarsonen Brahim som går runt bland båtarna på en strand i Västsahara - Afrikas sista koloni. EU har köpt sig rätten att kasta nät i de fiskrika vattnen utanför marockansk-ockuperade Västsahara sedan 2006, men avtalet kommer inte ursprungsbefolkningen till del. Trots massiv kritik från FN och människorättsorganisationer förhandlar EU om ett nytt avtal.

TEXT: Johanna Lagerfors BILD: Erik Abel

Klockan är strax efter halv sex på morgonen i La Sarga, ett av fem små fiskesamhällen i området runt västsahariska Dakhla. Tusentals stjärnor, några enstaka eldar och lamporna på ett par traktorer är de enda ljuskällorna i beckmörkret. Yamahamotorerna smattrar öronbedövande samtidigt som hundratals blåvita träbåtar bärs för hand mot vattenbrynet för att skjutsas ut i vågorna.
– Det är ett farligt arbete, varje båt väger ett ton, berättar båtbäraren Abdelhak.
Han är en av många inflyttade marockaner som arbetar i La Sarga – bara en av tjugo fiskare tillhör den sahrawiska ursprungsbefolkningen. Överallt i Västsahara är sahrawierna i minoritet. Himlen har fått en strimma blått gryningsljus och Abdelhak plockar bland svarta plastdunkar som används vid bläckfiskfångsten. Borta i horisonten blinkar några lampor svagt. Det är de stora internationella trålarna som fiskar sardiner för den europeiska marknaden.

Varje år betalar EU 200 miljoner euro för rätten att fiska i u-länders vatten. Tanken är att en del av pengarna ska användas för att stärka det lokala fisket, men i Marockos fall blir det komplicerat eftersom avtalet med EU också omfattar det ockuperade Västsahara.
– Ingen har definierat om man med 'lokalbefolkningen' menar sahrawierna eller även inflyttade marockaner, säger Isabella Lövin, miljöpartistisk EU-parlamentariker och författare till boken Tyst hav.
Hon anser att klausulerna om lokala investeringar enbart är till för syns skull, för att tysta kritiken mot EU:s affärer med korrumperade regimer.
– Inom EU finns starka ekonomiska intressen och EU upplever Marocko som en stabil partner i södra medelhavsregionen. Man vill helt enkelt inte skada relationen genom att säga det uppenbara: att Marocko illegalt ockuperar sitt grannland.

Folkrätten garanterar ockuperade folk suveränitet över sina naturtillgångar, och FN anser att Marocko bara får sälja ut Västsaharas naturresurser om det sker enligt lokalbefolkningens uttryckliga vilja. Inga officiella dokument styrker att så skulle ha skett i Västsahara.
– Under fem års tid har ingen brytt sig om att kontrollera vart intäkterna går, eller sett till att underlag om vem som gynnas finns på bordet inför de nya förhandlingarna. Det är ett stort skämt, säger Isabella Lövin.

I ett ljusgult hus en bit norrut på Dakhlahalvön bor den sahrawiske fiskaren Mohamed Manoulo. Framför honom ligger ett mycket viktigt papper – ett officiellt fisketillstånd. Som sahrawier är det mycket svårt att få ett sådant, säger han.
– Vi får kämpa för tillgång till vattnet eftersom marockanska fiskare väljs före sahrawiska. Och när fångsten ska säljas betalar lokala köpare mycket mer för de marockanska fiskarnas fisk.
Vi sitter på dynor på golvet i ett rum utan fönster. Mohamed häller upp te i små, små glas som skickas laget runt. Männen som samlats är alla medlemmar av ASVDH, en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter i Västsahara. 
– Vi är ett rikt land, men ett fattigt folk. Vi har rätt till intäkterna från våra tillgångar men marockanerna tar precis allt. Det är ockupationens politik, säger Mamay Hannun.
Hans vän Bachir Azman, som suttit fängslad i 16 år för att ha talat öppet om sin strävan efter ett fritt Västsahara, säger att det värsta med fiskeavtalet är att pengarna - drygt 36 miljoner euro per år - hjälper till att legitimera, finansiera och förlänga ockupationen.
– Europas demokratiska regeringar ser att Marocko stjäl våra naturresurser, men säger inget. Det gör dem delaktiga.

I södra delen av Dakhla finns ett gigantiskt fält av grus och skräp, där långtradarna står i rader. Några marockanska chaufförer äter lunch i ett av släpen i väntan på att få ratta mot Europa med färsk och frusen fisk. Eftersom fisken bara packas om och skickas vidare – eller i många fall aldrig ens tas iland här – skapar den internationella fiskeindustrin mycket få arbetstillfällen för den lokala befolkningen.

I en hangarliknande lokal intill forslas sardiner från en stor bassäng upp på ett rullband under övervakning av El Elem Lih. Han är chef över ett företag som säljer sardiner inom Marocko, och ser inga som helst problem med EU:s avtal.
– Det finns gott om fisk här, det räcker åt alla. Kommersialismen är bara bra.
El Elem Lih är sahrawier, men kallar sig marockan. Att offentligt erkänna Västsahara som marockanskt är enligt många vi talar med en förutsättning för att man som sahrawier ska få ett bra arbete i Dakhla.
– För oss andra finns ingenting. Inget arbete och ingen möjlighet till försörjning, säger arbetslöse 21-åringen Brahim, som är uppvuxen alldeles intill den stora lastbilsparkeringen.
Brahims pappa är fiskare och tar med oss ner mot vattnet i sin rostiga jeep. Under färden berättar de om hur marockanerna tagit över alla jobb i Dakhla och Brahim själv har inte lyckats försörja sig här. Istället har han letat jobb i Spanien där han under en kort period fått arbeta som tomatplockare.

Dagen därpå dricker vi te hemma hos familjen, i ett av de typiska umgängesrum som finns i många hem i Dakhla. Väggar målade i en svag pastellfärg, heltäckningsmatta, kuddar och dynor i gulsvart tyg längs väggarna.
– Vi kan inte prata om politik mer nu, säger Brahim.
– Om ni frågar svarar vi att allt är bra. Annars vet vi inte vad som kan hända.
Vi lägger undan kameran och stryker noga familjens efternamn ur blocket. Den här otryggheten beskriver kärnan i Västsaharas situation: befolkningen är inte fri. Den som håvar in intäkterna från EU har inte rätt till varan den säljer. Om det problemet har det i EU:s fiskeförhandlingar hittills varit mycket tyst.

Fotnot: De personer som framträder med enbart förnamn vågar av säkerhetsskäl inte uttala sig öppet.

Reportaget är publicerat i Sydsvenskan.

Bakgrund
Västsahara har ockuperats av Marocko sedan 1975. Vid övertagandet flydde många sahrawier till flyktingläger i algeriska Tindouf, där omkring 165 000 människor ännu är kvar.
Marocko och Västsaharas befrielserörelse Polisario förde länge ett blodigt krig, men en FN-översedd vapenvila råder sedan 1991. Då blev sahrawierna lovade en folkomröstning som ska avgöra landets framtid, men parterna är oeniga om vem som ska få rösträtt. Genom skattelättnader har 300 000 marockaner flyttat till Västsahara och de är i klar majoritet.
Omkring 160 000 marockanska soldater kontrollerar det ockuperade territoriet. Många sahrawier som talat öppet om frihet för Västsahara har fängslats och torterats eller ”försvunnit”.

Avtalet
EU har fiskeavtal – så kallade partnerskapsavtal – med 16 utvecklingsländer. Avtalet med Marocko löpte ut tidigare i våras och då inleddes förhandlingar om villkoren för en ettårig förlängning. Under den tiden ska EU undersöka vilka konsekvenser avtalet haft i regionen.
Sverige är emot samarbetet och var ensamma om att rösta nej när det förra avtalet antogs 2006.



Läs fler texter › ›